I Kristinehamn finns början till en cirkulär förändring av textilindustrin. Där omvandlas för första gången någonsin gamla bomullskläder till nya textilfibrer i stor skala.

”Varje akt av skapande är först en akt av förstörelse”, menade Pablo Picasso, en man som likt få andra öppnat för andra synsätt. Hans kubism bröt ned perspektiven och målade mer än vad ögat såg – och det förändrade hela konstvärlden i grunden.

Den spanske konstnären valde en gång värmländska Kristinehamn som plats för en 15 meter hög skulptur av sin hustru Jaqueline. Nu står den där, invid Vålöviken vid Vänerns nordöstra strand, likt ett utropstecken efter ett livsverk av förändring.

När företaget Re:newcell valde Kristinehamn var det kanske snarare närheten till de värmländska traditionerna och kunnandet inom cellulosahantering som fällde avgörandet. Men att de förlagt sin pilotåtervinningsanläggning till Akzo Nobels lokaler där, några stenkast från Picassoskulpturen, ser ändå ut som en tanke: även i deras till det yttre oansenliga fabrik pågår något banbrytande, som kan förändra en hel värld. Och även där sker det genom en innovativ process av friläggande.

Unik kemisk återvinningsprocess

”Vår lösning är unik på så sätt att vi på kemisk väg återvinner cellulosan i kläderna för att framställa en biologiskt nedbrytbar råvara för textilproduktion – utan kvalitetsförlust, och i stor skala. Denna typ av kemisk återvinning har helt enkelt inte existerat tidigare”, berättar Harald Cavalli-Björkman, kommunikationschef på Re:newcell.

Kristinehamnsanläggningen tar emot balar av uttjänta plagg som annars skulle ha gått till förbränning. Tyget klipps ner och färgas av innan det kokas till massa. Foto: Re:newcell.

Företaget tar tyger av bomull eller viskos, river dem i bitar och löser upp dem i en kemisk process. Innehåll av andra material skiljs av, och återstoden blir en cellulosamassa som valsas till stora ark. Arken levereras till tillverkare som helt återvunnen och nedbrytbar råvara för ny textil.

Även tidigare har det gått att återvinna bomull mekaniskt. Problemet är kvaliteten: fibrerna slits och förlorar i kvalitet vid varje användning, och mekaniskt återvunnen bomull är inte tillräckligt bra för att ersätta nyproducerad.

”Andelen producerade textilfibrer som återvinns till användning i kläder är idag mindre än en procent globalt. Övrig återvinning som sker är till lägrevärdesanvändning, som stoppning i säten eller isolering”, förklarar Harald Cavalli-Björkman.

Ny bomull kräver mycket resurser

Textilprodukter används ofta kort tid och går sedan till förbränning eller deponi. Bara EU deponerar eller bränner över fyra miljoner ton textilavfall varje år, och enligt IVL Svenska miljöinstitutet lyckas inte ens Sverige, ett föregångsland inom återvinning, återvinna mer än fem procent av våra textilier. Att återvinningen brister är särskilt bekymmersamt eftersom nyproduktionen av bomull är en så resurs- och vattenintensiv verksamhet: att tillverka ett par jeans kan kosta ungefär 8 000 liter vatten.

”Textilindustrin är i skriande behov av lösningar på resursslöseriet. Bomullsproduktionen väntas stagnera framöver, så den ökade efterfrågan på textilfibrer kommer behöva fyllas av antingen fossilbaserade fibrer eller cellulosafibrer. Där är vårt återvunna material en av pusselbitarna för att ställa om mot en mer hållbar produktion”, säger Harald Cavalli-Björkman.

Gott om råvara för processen

Re:newcell är en av de aktörer som är på väg att lösa textilbranschens stora nyckelfråga: att återvinna textil på fibernivå. Insamlade kläder sorteras, återvinns kemiskt till textilmassa, och valsas till ark av råvara för nya material. Illustration: Re:newcell.

Re:newcell tar sin råvara från två håll: produktionsspill och konsumentavfall. Spill från textilproduktionen är lättast att återvinna. Insamlade material är svårare eftersom kvaliteten skiftar och tygerna sitter ihop med detaljer av andra material som måste separeras, till exempel dragkedjor och knappar.

”I den första kategorin samarbetar vi direkt med fabriker och varumärken för att identifiera och samla in lämpligt avfall i deras värdekedjor. I den andra kategorin jobbar vi med större insamlare och sorterare som har kapacitet att förse oss med den avfallsfraktion som är lämplig för kemisk återvinning. Med det menar vi framförallt kläder med högt bomullsinnehåll som är för slitna eller skadade för att säljas second hand”, berättar Harald Cavalli-Björkman. Utbudet är i alla fall inget problem, konstaterar han:

”Tillgången på avfall är enorm, branschen beräknas producera 90 miljoner ton varje år, så vi märker ingen begränsning i att skala upp råvaruförsörjningen.”

Stort intresse när produktionen ökar

Redan 2014 kunde Re:newcell presentera världens första plagg gjort av kemiskt återvunnen textilfiber: en gul klänning (se även artikeln ”Kasserade kläder får nytt liv”). Därefter har man satsat på att nå produktion i industriell skala, för att på sikt bli en världsledande leverantör.

”Fram till 2016 låg fokus på att utveckla processen och bevisa teknologin på prototypstadiet. 2016 gick det statliga riskkapitalbolaget Fouriertransform in som delägare i företaget, vilket gjorde det möjligt att påbörja bygget av en fabrik i industriell skala. Vi inledde produktion i fabriken under hösten 2017”, berättar Cavalli-Björkman.

Sedan förra året är även H&M delägare. Nu rampar man upp produktionen och siktar på att producera ett par tusen ton återvunnen textilråvara under 2019.

Jan‘n June-kollektionen ”Curated Circularity – designed for infinity” visade upp kläder gjorda av massa från Re:newcell. Foto: Re:newcell.

”Vi har stort intresse från några av världens största modevarumärken för att få tillgång till vår produkt. Vi hoppas att konsumenter ska kunna köpa fiber producerade av vår återvunna massa någon gång nästa år. Därefter är målet att så snart som möjligt bygga fler fabriker för att snabbt öka vår produktionskapacitet”, säger Harald Cavalli-Björkman.

Plats för olika lösningar

Materialen viskos och lyocell har länge kunnat tillverkas genom att regenerera långa cellulosafibrer ur blekt pappersmassa, så kallad dissolvingmassa, och Re:newcells massa omvandlas till en likadan produkt. Kvalitetsmässigt är den minst lika bra som annan viskos, i vissa avseenden rentav bättre.

Harald Cavalli-Björkman ser ändå ingen konflikt. Han beskriver träbaserad viskos som ett alternativ till återvunnen råvara, som också kan vara hållbart – beroende på hur ansvarsfullt skogen och processerna hanteras:

”Det är väldigt stor skillnad i avtryck mellan att använda exempelvis svensk skog eller indonesisk regnskog. Återvunnen bomull (eller återvunnen skogsråvara – vår process passar för båda) kommer inte att kunna ersätta jungfrulig råvara helt och hållet under överskådlig tid. Vi hoppas och tror att branschen och konsumenter ställer om till att efterfråga mer hållbara material generellt”.

Han tror också att den växande marknaden för hållbara textilprocesser kommer att visa sig ha gott om plats för många olika lösningar. Men – som också Picasso märkte i kubismens gryning: det faller på någons lott att ta det första steget ut på oprövad mark.

”Det är ett flertal projekt på gång världen över när det gäller att skala upp kemisk återvinning av bomull och cellulosafibrer – men så vitt vi vet är det vi som ligger längst fram just nu”, avslutar Harald Cavalli-Björkman.

Artikeln publicerades i november 2018.