Debatten om staden som miljöhot är gammal. Under den industriella revolutionen var sinnebilden av staden en smutsig plats där folk trängdes i ohygieniska förhållanden och jobbade på skitiga fabriker. Staden förde med sig mycket gott, som exempelvis jobb och välstånd, men något miljömässigt ideal var det inte.

Sammankopplingen mellan städer och miljöförstöring är dock falsk. I dagsläget är det nämligen stadsbon som släpper ut minst koldioxid. Det gäller såväl internationellt som nationellt. I New York släpper invånarna bara ut en tredjedel så mycket koldioxid per person som den genomsnittlige amerikanen. Samma mönster finns i andra större städer, som Barcelona, Toronto, Tokyo och London.

Men mönstret med lägre utsläpp i städerna gäller också för Sverige. I en utvärdering gjord av Världsnaturfonden visade det sig att i kommuner som kan klassas som ”storstäder” eller ”större städer” släpper invånarna ut cirka 15 procent mindre koldioxid per person jämfört med invånare i ”glesbygdskommuner”. Dels beror det på att mindre bostadsytor och en större andel flerbostadshus gör boendet i staden mer energieffektivt, och dels beror det på att den goda tillgången till kollektivtrafik gör transporterna mer miljövänliga.

Trots stadsbons förhållandevis miljövänliga livsstil är det dock ändå i staden som det största utrymmet för ytterligare förbättringar finns. Anledningen är även små utsläppsminskningar per person, på grund av den stora mängden stadsbor, leder till stora aggregerade minskningar.

Bygg inte ditt hus, odla det!

En person som funderat på hur staden ska kunna bli ännu miljövänligare är arkitekten Mitchell Joachim. Joachim, som bland annat tagit plats på tidningen Wired:s ”smart list”, har utvecklat ett koncept för den hållbara staden där såväl byggnader som transporter blir en integrerad del av miljön. I stället för att bygga hus av klassiska material föreslår Joachim att man bör odla sina hus; genom att manipulera och forma träd kan man få dem att växa till en tålig struktur som kan utgöra basen för en huskonstruktion. Grenar i stället för armeringsjärn, helt enkelt.

Och behövs högre hus än vad trädstrukturer kan erbjuda har Joachim en lösning på det också: sopor. Genom att pressa ihop sopor till hårda pelare kan man få byggnadsmaterial samtidigt som man löser ett avfallsproblem. Och material finns det i överflöd; om man kunde konvertera allt avfall till byggnadsmaterial skulle man kunna bygga ett nytt Empire State Building av det som New York-borna slänger på två veckor.

Res i mjuka bilar eller flygande blimpar

Bilen har en plats i Joachims stadsvision, men det är i en helt ny skepnad och med en helt ny funktion. I stället för att vara privata ägodelar av metall som tillbringar 90 procent av tiden med att vara parkerade, tror Joachim att framtidens bilar kommer att vara en del av kollektivtrafiken. Precis som man idag kan använda sig av så kallade city bikes, där man hämtar en cykel från en depå och lämnar den vid sin destination, kan bilar utnyttjas effektivare om de delas av fler. Då ökar tiden de används, och tiden då de bara står och tar plats minskar. Lägg därtill att Joachim vill designa bilarna i ett mjukt, töjbart material för att underlätta trängsel och minska risken för hårda kollisioner. Som en bonus underlättas trånga parkeringar.

Men trots att biltrafiken har stor potential att effektiviseras kommer även andra transportmedel att behövas. Ett sådant exempel är långsamt flygande blimpar, med liftstolar som passagerare kan hoppa på och av i farten. Dessa skulle kunna röra sig över vatten och andra geografiska hinder längs fasta banor och på så vis utgöra en sorts luftburna ringleder.

Den centralplanerade staden?

Självklart bör en enda visionärs idéer tas med nypa salt. Att bygga fullt integrerade och planerade städer är knappast möjligt, och kanske inte ens önskvärt. Spontanitet och idéer som bryts mot varandra kan ha ett värde i sig. Men Joachim visar ändå hur stor potential staden har att befästa och förstärka sin roll som en klimatvänlig enhet.

Artikeln publicerad i juni 2011