Under sommaren 2016 återpubliceras några äldre artiklar. Denna publicerades första gången i september 2012.

Kärnkraft betraktas både som en lovande och problematisk energikälla. Å ena sidan kan kärnkraften kontinuerligt generera stora mängder energi, utan att förbruka bränslen som bidrar till växthuseffekten. Å andra sidan finns en oro över kärnkraftsolyckor, liksom kring förvaringen av använt radioaktivt material. Som bland annat Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin och Kungliga Vetenskapsakademin har lyft fram finns också en rad framtidstekniker som kan förbättra kärnkraften. En av dem handlar om att börja utnyttja torium som bränsle.

En outnyttjad energikälla

Torium är i strikt mening inte en förnyelsebar energikälla. Grundämnet, som upptäcktes i början av 1800-talet av den svenska kemisten Jons Jakob Berzelius, har snarare funnits sedan jorden skapades. En stor del av den värme som produceras i jordens kärna kommer faktiskt från kärnprocesser som involverar torium. Men även om torium inte är förnyelsebart så uppskattas den vara 3-4 gånger mer vanligt förekommande än uran. Ämnet finns tillgängligt i många länder runtom världen och de fyndigheter som finns har i stor utsträckning ännu inte utnyttjats.

Kärnkraftverk genererar stora mängder energi men skapar oro för olyckor och kärnbränsleförvaring

Flertal fördelar med torium

Enligt FN:s kärnkraftsorgan IAEA finns många fördelar med torium jämfört med det uran som idag utnyttjas inom kärnreaktorer. Till och börja med skapas begränsat med radioaktivt restmaterial när torium utnyttjas. Också i termer av kemisk stabilitet och resistens mot radioaktivitet är torium ett säkrare alternativ jämfört med uran. Beroende på vilken kärnprocess som utnyttjas kan ämnet leda till att mer energi kan utvinnas ur denna billiga, tillgängliga och relativt säkra energikälla. En av de stora nackdelarna med kärnkraft är rädslan att länder som har tekniken kommer att utnyttja den för att skaffa sig kärnvapen. Detta är betydligt svårare att göra med det material som skapas i kärnreaktorer som drivs med torium jämfört med dem som drivs med uran.

Investeringar i Indien och Kina

De uppenbara fördelar som finns med att utnyttja torium i kärnprocesser har fått framförallt Indien och Kina att investera i en ny generation toriumbaserade kärnkraftverk. Den indiska reaktorerna Kakrapar-1 och Kakrapar-2 var de första i världen att utnyttja torium i större skala. Redan 1995 lyckades reaktorerna drivas i 300 respektive 100 dagar på full styrka baserad på energikällan. Indiens långsiktiga intresse för torium förklaras inte bara av dess förväntade miljöfördelar, utan framföralllt av strategiska skäl. Indien har nämligen bara ca en procent av världens urankällor, men däremot runt 30 procent av världens toriumkällor. Också i Kanada, USA, Tyskland, Storbritannien och Nederländerna har man testat torium som alternativ kärnbränsle.

Tekniska utmaningar måste lösas

Även om torium redan kan användas måste en rad tekniska utmaningar lösas innan denna nya teknik kan nå sin fulla potential. Exempelvis krävs högre temperaturer för att producera torium-baserade bränslen. Restmaterialet från toriumbaserad kärnkraft förlorar snabbare än restmaterial från uranbaserad kärnkraft sin radioaktivitet. På kortare sikt kan dock den förra energikällans restmaterial leda till kraftigare strålning. Detta ökar kostnaden för det omedelbara omhändertagandet.

Kommer torium i praktiken att ersätta uran?

I takt med att erfarenheten ökar från toriumbaserade kärnkraftverk, samt från den forskning som görs i fältet, kommer vi med största sannolikhet bli varse både fler fördelar och nackdelar med denna relativt nya energikälla. Kanske den största utmaningen ligger i att övergången från torium till uran kräver både tid och stora investeringar. Många länder kan på grund av dessa höga investeringskostnader hålla sig fast vid det uran som redan används som kärnbränsle. Med tanke på att torium betraktas som ett mindre farligt, billigare, mer tillgängligt och miljövänligare alternativ än uran finns goda skäl att hålla ögonen på utvecklingen.

Artikeln publicerades i september 2012