Jordbrukets växtnäringsämnen är helt nödvändiga för mänskligheten – men vi har varit dåliga på att återföra dem i kretsloppet. Miljöteknikföretaget EkoBalans avgiftar avfall och restprodukter, utvinner näringen och förädlar den till gödsel. Den cirkulära lösningen tar tillvara resurser och vänder kostnader till intäkter.

”Jag har alltid varit intresserad av tanken på kretslopp och cirkulär ekonomi. För att producera livsmedel behövs bland annat kväve, fosfor och andra näringsämnen. De tillförs till största delen i form av handelsgödsel bestående av ändliga råvaror som utvinns i gruvor och genom processer som påverkar miljön och som förbrukar fossila bränslen. Näringsämnena, som även finns i restflöden som slam, rötrester med mera, är helt nödvändiga för mänskligheten, men vi är dåliga på att återföra dem i kretsloppet”, berättar Gunnar Thelin, grundare och affärsutvecklare på miljöteknikföretaget EkoBalans och tidigare forskare på Lunds Universitet.

Näringsämnen går från problem till nytta

”Vår vision är att sluta kretsloppet för växtnäringsämnen som fosfor och kväve genom att ta tillvara på de näringsrika restflödena i vårt samhälle”, säger Gunnar Thelin som grundat företaget EkoBalans Fenix. Foto: EkoBalans.

Gunnar Thelins forskning var inriktad på växters näringsförsörjning, näringsbalanser i skogsbruk och återföring av aska till skogsbruket. Han följde diskussionen kring de sinande fosforlagren och risken för framtida matbrist och ställde sig frågan varför man inte på ett bättre sätt tar vara på outnyttjade resurser i samhället.

”Vi är tyvärr inte särskilt duktiga på att hushålla med fosfor, kalium och kväve och näringsämnena läcker därför från deponier och liknande, samt från jordbruket, och övergöder sjöar och vattendrag. I hushållen och på restaurangerna hamnar de i matavfallet. När vi äter kommer växtnäringen via våra tarmsystem att spolas ut i avloppet. Stora mängder fosfor hamnar därför i slammet på avloppsreningsverket. Ofta tillsammans med tungmetaller, läkemedelsrester och andra föroreningar. I stället för att gå till gruvan för att utvinna nya råvaror borde vi utvinna dem ur avfall och andra restprodukter”, konstaterar Gunnar Thelin.

”Helhetslösningen innebär att vi tar hand om restprodukten så att det blir hållbart för våra kunder och miljön. Kunderna får en lösning på ett volym- och näringsbelastningsproblem och näringsämnena återförs till jordbruket. Det vi gör är att utvinna och förädla restprodukterna till gödselprodukter som ur näringssynpunkt är jämförbara med handelsgödsel. De kan direkt användas i jordbruk eller annan odling utan investeringar i ny teknik. Vill man ha en kretsloppsträdgård passar produkterna perfekt”.

Cirkulära lösningar

”Med våra patenterade teknologier vänds kostnader för restflödeshantering till intäkter. Vi har lösningarna för hållbar återvinning av fosfor och kväve från livsmedelsindustri, biogasanläggningar, lantbruk, reningsverk och andra verksamheter som hanterar näringsrika restflöden”, säger Gunnar Thelin.

Struvit (magnesium-ammonium-fosfat) är ett naturligt förekommande kristallint mineral som bildas när det finns gott om fosfat, magnesium och kväve och pH är tillräckligt högt. I EkoBalans återvinningsprocess skapas dessa förutsättningar för avskiljning av fosfor. Foto: EkoBalans.

”eco:P är vår teknologi för återvinning av fosfor. Processen kan exempelvis användas vid avloppsreningsverk för att utvinna fosfor ur vatten som innehåller betydande mängder av ämnet. En sådan vattenfraktion uppstår när slammet rötas – alltså bryts ner av mikroorganismer – och därefter avvattnas. Det fosforrika vattnet leds till en helautomatiserad eco:P-anläggning som normalt ryms i en 40-fots container. En sådan utrustning klarar att behandla upp till 300 m3 vatten per dygn med 90 procent avskiljning av fosfor. Det som händer är först att pH höjs genom luftning. Därefter tillsätts magnesiumklorid i en batchvis process och ett fast ämne som kallas för struvit fälls ut i form av mikrokristaller. Struvit är en mycket ren produkt som inte innehåller föroreningar som kan finnas i avloppsslammet, exempelvis kadmium eller andra tungmetaller. Mikrokristallerna gör att fosforn blir lätt tillgänglig för växter”.

”Med hjälp av eco:P-processen och vår process för kväveutvinning, eco:N, kan vi återvinna fosfor och kväve ur olika restflöden. Det som kännetecknar båda metoderna är att de kan användas för återanvändning av fosfor och kväve från källor som annars inte utnyttjas på ett effektivt sätt. Det rör sig exempelvis om livsmedelsindustrin, anläggningar för produktion av biogas och inom lantbruket. En stor fördel är att fosfor och kväve återvinns i mycket ren form”.

”Vissa restflöden är starkt förorenade och för att avgifta dem har vi utvecklat eco:S-processen. Den bygger på att restprodukten först torkas och därefter pyrolyseras (behandlas) vid hög temperatur i en syrefri miljö). Kadmium avskiljs till mer än 90 procent, kvicksilver till mer än 99 procent, bly och zink med cirka 50 procent. Patogener och oönskade organiska ämnen destrueras fullständigt. Fosfor och andra näringsämnen finns kvar i processens slutprodukt som utgörs av ett jordförbättrande biokol”.

Paradigmskifte

”Det är fortfarande vanligt att man inom industrin ser restflöden och restprodukter som något som genererar problem och kostnader. Jag anser dock att vi nu står inför ett paradigmskifte där koncept som cirkulär ekonomi håller på att ändra spelplanen. Med vår separationsteknik kan vi med rimliga kostnader plocka nyttigheter ur restprodukter. En verksamhet alltså kan vända en kostnad till en intäkt. Om man vidgar perspektivet kan återvinningen av fosfor och kväve användas tillsammans med annan teknik. Ur samma restprodukter kan man bland annat få ut biogas och rent vatten”, konstaterar Gunnar Thelin.

”I det stora hela är jag optimistisk men det finns faktorer som bromsar utvecklingen. Exempelvis har ett kommunalt reningsverk som uppdrag att förhindra övergödning av vattendragen. Varför inte utöka uppdraget till att även se till att växtnäringen kommer tillbaks till jord- och skogsbruket i ren form utan några medföljande miljögifter?”, avslutar Gunnar.

Artikeln publicerades i december 2017.