Stålindustrin är en av våra största utsläppskällor och ändå en av våra mest miljöeffektiva industrier. I ena vågskålen: energikrävande processer och stora och än så länge ofrånkomliga masugnsutsläpp. I den andra: svenskt specialstål blir lätta och starka produkter som sparar utsläpp världen över när de används. I det här avsnittet har vi med oss Göran Nyström, som är chef för Marknad och Teknologi på stålkoncernen Ovako. Enligt Göran bör Ovako ta ett smalare produktsortiment till en bredare marknad, och satsa offensivt – då blir miljönyttan störst.

TOBIAS: Välkommen Göran! Tyckte du att det där var en presentation som ringade in dig bra?

GÖRAN: Det var väldigt bra, alldeles utmärkt.

TOBIAS: Ja. Stålindustrin är ju väldigt intressant på många sätt och det ska vi prata om i dag, men först tänkte jag att vi ska ta några korta frågor för att ta dig på pulsen lite grann. När säljs den sista bensinbilen?

GÖRAN: Oj, vilken fråga. Nej, jag tror det tar väldigt lång tid innan den sista bensinbilen har sålts. 60, 70 år till.

TOBIAS: Det är säkert väldigt olika på olika ställen i världen. Men det går förhoppningsvis fortare i Sverige. När blir Sverige koldioxidneutralt?

GÖRAN: Det här är en sån här fråga som är väldigt svår att svara på, för jag tycker måttet koldioxidneutralt är inte tillräckligt definierat. Om vi producerar till exempel då stål i Sverige och skeppar ut och det gör en väldig klimatnytta någon annanstans så tycker jag det blir ett alldeles för snävt och isolerat mått, så jag har svårt att förhålla mig till den här frågan skulle jag säga. Vi behöver släppa ut koldioxid för att göra nytta, och i Sverige så har vi särskilt goda förutsättningar att göra just den där nyttan.

TOBIAS: Ja, men processer kan ju förändras väldigt mycket också. Kan man inte göra processer på annat vis och inte släppa ut?

GÖRAN: Vi kan göra processerna bättre, absolut, men att sätta upp det här koldioxidneutrala målet för bara inom Sveriges gränser tycker jag blir för snävt. Jag tycker vi ska tänka lite större än så. Vi är långt mer koldioxidneutrala i dag än vad vi faktiskt tror.

TOBIAS: Ja, speciellt om man jämför med för 20 år sen. Eller jag föddes 1975, jag tror att utsläppen var allra högst då, och sen dess har det väl halverats ungefär.

GÖRAN: Ja, toppen, toppen.

TOBIAS: Borde vi använda mindre stål av miljöskäl?

GÖRAN: Nej, absolut inte. Vi borde använda stål som … antalet kilon kan säkert gå ner genom att använda smartare, bättre, mer moderna stållösningar. Stål är det konstruktionsmaterial som är allra mest användningsbart och det har bevisat sig genom generationer. Det har dessutom inte stått stilla i utvecklingen, utan det har gått framåt. Senare år har det kommit en helt ny flora av möjligheter som gör att stål står fortsatt starkt och är ett miljömaterial.

TOBIAS: Ja, jag hörde något exempel att om man gräver upp ett gammalt rör, 100 år gammalt rör, som är en meter långt, då kan man göra ett nytt rör med samma kapacitet som är flera meter långt, på samma material.

GÖRAN: Ja, det stämmer säkert.

TOBIAS: Hur många meter tror du man kommer upp i?

GÖRAN: Ja, om vi nu tänker på att man ska ha med högre hållfasthet och så vidare, ja, det blir väl en fyra, fem, sex meter till.

TOBIAS: Ja, det är ju en bra förbättring. Ja. Är stålindustrin tillräckligt engagerad i hållbarhetsfrågor?

GÖRAN: Nej, faktiskt inte. Jag tycker vi har tagit en position som handlar väldigt mycket om det som görs inom stålindustrins egna väggar. Vi behöver flytta perspektivet utanför våra egna väggar och prata mycket mer i värdekedjor, och här har inte vi engagerat oss. Och det tror jag är ett misstag därför att jag ser för svensk stålindustri som helhet stora konkurrensfördelar just genom att lyfta de här frågorna. Och det behöver vi lyfta även politiskt.

TOBIAS: Borde Sverige satsa på höghastighetståg?

GÖRAN: Ja, det tycker jag är en bra idé. Absolut.

TOBIAS: Då fixar du stålet eller?

GÖRAN: Vissa såna här nyckelkomponenter kommer säkerligen att vara stål från oss. Till exempel kullager och andra saker.

TOBIAS: Just det. Hur miljövänligt lever du själv?

GÖRAN: Ja, det är en bra fråga. Jag försöker väl tänka på miljön, men jag har inte hunnit bli vegan än och lite såna här saker [skratt]. Jag är väl inte riktigt där kan jag säga. Men …

TOBIAS: Det är min uppfattning att även de som anser sig leva väldigt miljövänligt, de skrapar egentligen bara på ytan. För det är väldigt mycket som behöver förändras för att vi ska leva helt hållbart och då tror jag inte att det räcker att man duschar lite kortare tid eller reser mindre och så där, utan om vi verkligen ska leva hållbart, då måste vi förändra i princip alla processer och bränslen och energiproduktionen och så vidare.

GÖRAN: Ja. Framför allt den mat vi äter, det tror jag är en stor grej.

TOBIAS: Ja. Så på så vis … ja, lever ingen av oss särskilt miljövänligt, och det är det som gör utmaningen så stor.

GÖRAN: Precis. Samtidigt som jag hoppas att jag kan lägga min energi kraftfullt på jobbet och skapa miljönytta på ett annat sätt.

TOBIAS: Precis. Det var snabbtestet. Jag tänker vi går vidare. Vi lever ju i en värld där de allra flesta är överens om att vi inte lever tillräckligt hållbart. Vad skulle du säga är problemet?

GÖRAN: Jag tror ett problem är att vi saknar en visibilitet. De här besluten du pratar om, både de beslut som företag tar i sina inköp till exempel, eller som vi som konsumenter tar, vi förstår inte den kedjan som ligger bakom. Visste vi det, och kunde vi ta medvetna beslut så tror jag också vi skulle ta klokare beslut. Inte alla av oss, men tillräckligt många, och vi skulle skapa en trend som gynnar den typen av produkter och den typen av producenter. Så på något sätt ser jag framför mig att man behöver veta, det har börjat hända lite grann att man får reda på hur mycket koldioxid den där hamburgaren innehåller och så vidare, men jag tror den typen av synliggörande, så att man får ett informerat val hela tiden. Ett annat problem är naturligtvis det här med hållbarhet, inte bara i frågan om cirkularitet utan också frågan om hur länge räcker produkter. Att man ser till att när man gör investeringar i vad det nu kan vara, infrastruktur eller vad som helst, att man sätter rätt lösningar på plats. Jag tror i många, speciellt utvecklingsländer så är det någonting som ganska snabbt förfaller, och underhållet är eftersatt och sånt där. Den frågan tycker jag också tillhör hållbarhetsfrågan. Ja, ingen lätt fråga att besvara på ett enkelt sätt.

TOBIAS: Du jobbar ju på Ovako och ni har skrot som råvara.

GÖRAN: Ja, 99 % av den fysiska råvaran är skrot, sen använder vi ström också och så vidare.

TOBIAS: Just det. Hur kommer det sig att inte alla använder skrot?

GÖRAN: Nej, det räcker ju inte till alla naturligtvis, men jag tror det är en ökande trend. Vi har väl i världen just nu är det väl ungefär 29 % av stålproduktionen som är skrotbaserad. Och vi får väl se hur mycket stål det behövs framöver, och hur mycket som går att göra via recycling.

TOBIAS: Finns det några prognoser kring det här? Efterfrågan lär ju öka ett bra tag till.

GÖRAN: Ja, det hänger ju ihop rätt mycket med befolkningstillväxten naturligtvis och hur medelklasser växer fram i Indien och andra ställen. Jag är inte rätt man att ge de prognoserna. Min känsla ändå är väl att de är inte lika våldsamma, prognoserna, som de var förut.

TOBIAS: Det här med att jobba med skrot, hur problematiskt är det att skrotet kommer från, ja, det är väldigt olika typer av metall helt enkelt. Hur kan man hantera det där?

GÖRAN: De som är skrothandlare, de har ju en väldigt viktig uppgift när det gäller sortering. Vissa typer av element vill man ju inte få med i skrotet, så är det ju. Men i dag är ju analysmetoderna väldigt goda, sorteringen görs väldigt bra, dessutom fyller ju då sorteringen det syfte att det finns en massa värdefulla ämnen i skrotet, och vi vill ju ta reda på dem så de kommer in i rätt stålsort. Så inte vi skippar ut i onödan värdefulla legeringsämnen. Där är man också allt skickligare, så generellt sätt funkar det. Det funkar jättebra.

TOBIAS: Och annan stålindustri i Sverige då, de har den här traditionella masugnsteknologin. Eller hur?

GÖRAN: Ja, runt om i världen så är 70 % baserat på masugn, i Kina så är det en bra bit över 90 % som är masugnsbaserat. Ja, det finns ju en lång rad problem kring den typen av teknologi.

TOBIAS: Jo, visst är det så att om man ska bygga en ny masugn, då har den en livslängd på en bra bit över 50 år, så om man bygger en ny masugn nu med traditionell teknik, då låser man också in sig i de miljöproblemen förknippade med det.

GÖRAN: Mm. Det måste ju vara en ekonomi bakom som gör så att man vill bygga en ny masugn med ny teknologi.

TOBIAS: Jo, man använder ju kol som givetvis ger koldioxidutsläpp, och det är ju en av Sveriges större utsläppskällor.

GÖRAN: Ja, och när man bryter kolet så släpper man ut metan, och så ska det skeppas kanske från Australien eller någonstans. Vi pratar om långa transportavstånd.

TOBIAS: Ja. Men det finns projekt som handlar om att man ska ersätta kolet med vätgas. Känner du till det?

GÖRAN: Ja, det stämmer. Man har startat en förstudie runt det. Så det är jättespännande och ett fint svenskt initiativ, jag hoppas verkligen att det blir lyckat.

TOBIAS: Ja. Men det skulle i så fall kräva att vi har mer elproduktion i Sverige.

GÖRAN: Ja, vad jag förstår.

TOBIAS: Det är ju stor skillnad på stål och stål. Ni producerar ju stål för till exempel kullager och det krävs extra bra kvalité för det, eller?

GÖRAN: Generellt sett så … i många av våra stål så handlar det om power density, hur mycket kraft kan man överföra över en viss volym eller vikt. Den optimeringen då kräver att man jobbar väldigt mycket med utmattningshållfasthet, och det i sin tur kräver att man jobbar med väldigt högren ståltillverkning. Där gör vi världens bästa stål.

TOBIAS: Är det så komplicerat att göra eller varför är det bara ni som gör det?

GÖRAN: Nej, komplicerat, det är klart att det är teknologi bakom, men framför allt så kostar det lite mer. Det är alltså lite mer omständlig väg. Ska du göra det allra renaste stålet, då måste du ha en väldigt ren ståltillverkning. Du måste också jobba med att reducera från en större dimension till en mindre dimension. Det tar en lite längre väg alltså att bli den färdiga dimensionen. Och slutligen ska du göra det allra renaste stålet, då gör du det med götgjutning och då klipper man av toppen och botten av varje göt man gjuter, så behåller vi det som vi kallar för filébiten. Resten smälter vi om. Det här är naturligtvis lite mer kostsamt. Ska du göra ett väldigt billigt stål, då gör du det smutsigt, och då gör du det stränggjutet och så gör du det så nära slutform som möjligt. Då får du också mycket sämre egenskaper.

TOBIAS: Ja. Men ni levererar till exempel kullager till vindkraftverk. Har du någon uppfattning om hur stor skillnad i effekt ett bra kullager har jämfört med ett mediokert?

GÖRAN: Ja, nu har jag inte siffrorna med mig men den här utvecklingen som har skett inom kullager har varit fenomenal. Det roliga är att de sista 20 åren ungefär har det varit som allra starkast. Så att det som tidigare var ett avgörande problem för kullager som de utmattningsbrott man såg, det har mer eller mindre eliminerats av bra stålkvalité. Så nu tittar man på andra aspekter. Det man skulle kunna göra naturligtvis är att ytterligare förändra dimensionerna. Dimensionera ner kullagren. Med dåligt stål så måste du skapa tyngre dimensioner, större dimensioner, för att kunna överföra den här kraften, och ett bra ett stål kan du alltså göra sakerna mycket enklare och smidigare. Det här kan man översätta sen i livslängd också om man vill, men det allra bästa, det är att titta på dimensioneringen och power density som du kan överföra. Jämfört med ett konventionellt stål så våra stål är ju två till tre gånger starkare i utmattningshållfasthet.

TOBIAS: Så hur länge håller ett kullager i ett nytt vindkraftverk?

GÖRAN: Just vindkraftverk är en svår fråga. Där pratar vi om väldigt stora dimensioner, och det betyder att det har varit relativt lite reduktion, den här storleksreduceringen i ståltillverkningen. Dessutom är det en väldigt stor volym då som är exponerad för den här utmattningscykeln som rör sig runt där, och då rent statistiskt så finns det en chans att det kan dyka upp en defekt på fel ställe. Så att generellt kan man säga, vindkraftverk har stora problem i dag. Mindre skulle jag vilja säga med kullagren men mycket mer med växellådorna. Och det är ett område vi försöker ta oss in på nu. Vi har jobbat traditionellt eftersom vi ägdes av SKF under 90 års tid så har vi jobbat med kullager, men vi har insett att i en transmission så är växellådorna och axlarna naturligtvis, de ska överföra samma power density. Där har vi sett stora möjligheter nu att reducera dimensioner och öka livslängden, och spara vikten. Varför skicka en massa stål upp i toppen på ett vindkraftverk när du kan spara vikt?

TOBIAS: Jag läste i går, jag vet inte källan på det, men när det är bra vind så räcker ett enda varv på ett stort vindkraftverk för att en elbil ska kunna köra i en mil.

GÖRAN: Jaha!

TOBIAS: Så att det är oerhörda krafter som då kullager och växellådor måste kunna hantera.

GÖRAN: Ja, det är det. Och det är naturligtvis beroende på vinden kan växla mycket och sånt här. Det blir väldigt utsatt påkänt på olika sätt.

TOBIAS: Ja. Ert stål används ju också i dieselmotorer förstår jag.

GÖRAN: Ja, vi är speciellt i dieselinsprutning då, där är det extra intressant eftersom vi tog fram ett stål som hette IQ stål. Det står för isotropic quality. Stål är ju egentligen som virke, och det säger sig självt att om du tar ut ett trä i tvärsledd jämfört med längsledd så spricker det mycket enklare i tvärsledd, trä. Och samma är det med stål. Och i den här typen av tryckkammare som det handlar om i dieselinsprutning som ska klara cykler då, många, många cykler och upp och ner, ända upp till 2 500 bar eller liknande, väldigt höga tryck. Där uppstår det spänningar i alla slags riktningar, och eftersom stål då valsas ut i en längsriktning så dras också defekterna ut i längsled. Det stål vi har skapat, det har defekter som är likadana, de är isotropa, i både längs- och tvärsled. Det har visat sig vara väldigt användbart just för dieselinsprutning, så Bosch är ju en huvudspelare på området, det var tillsammans med dem då som vi utvecklade det här stålet. Och det har blivit en jättefin marknad för oss. Och här kan vi tala om miljönytta, om du vill. För vi säljer ju exklusivt här. Det är vi som säljer det här. Sen när vi började sälja det här för 15 år sen så har vi sparat över 120 miljoner ton koldioxid, just den typen av produkt i dieselbilar. Det är inte vi exklusivt som har gjort det, men stålet var en avgörande komponent för att kunna åstadkomma det. Att jämföra med Sveriges årliga utsläpp på 50 miljoner.

TOBIAS: Ja, det är ju verkligen det som vi brukar kalla miljönytta, att när det handlar om utsläppsminskningar så kommer vi bara ner till noll, men kan vi exportera utsläppsminskningar, då kan man teoretiskt komma lägre än noll, vilket ju uppenbart ni har bidragit till.

GÖRAN: Ja. SFK har ju en stolt slogan som heter ”beyond zero” och det är jättebra. Det är en bra ambition. Men alltså vi är ju far, far, far beyond zero. Det är långt, långt, mycket mer nytta som åstadkoms än det lilla koldioxid vi släpper ut.

TOBIAS: Ja, men en kritiker skulle ju säga att ni göder en ohållbar bransch, för diesel i allmänhet är ju inte tillräckligt miljöbra.

GÖRAN: Ja, du har en poäng där. Vi gör den i alla fall bättre.

TOBIAS: Men givetvis kan man ju använda andra bränslen i dieselmotorer. Man kan ju göra flytande diesel av till exempel biogas.

GÖRAN: Miljötrenderna runt om i världen gynnar oss väldigt kraftfullt, just Ovako, vi ligger helt rätt för det, för att generellt sett så går tryck upp, temperatur går upp, miljön blir mer aggressiv, komponenter blir mer påkända. Det gynnar även såna som Sandvik och så vidare, och SSAB. Generellt sett svensk stålindustri mår bra av ökande krav på produkterna, och den här ökande miljöhänsynen ställer ökade krav på produkterna.

TOBIAS: Ja. Ni producerar ju högkvalitativt stål och har ganska effektiva processer. De totala utsläppen i Sverige, ni står för en hel del av dem, 9 % tror jag.

GÖRAN: Är det så? Ja.

TOBIAS: Men om man då jämför med andra länder, hur effektiva är deras motsvarande produktion?

GÖRAN: Precis. Vi har kommit långt i Sverige, och vi har ju också väldigt goda förutsättningar. Vi har lång tradition, vi har en väldigt miljövänlig el, i den bemärkelsen att den är i hög grad fossilfri.

TOBIAS: Hur mycket el använder ni egentligen?

GÖRAN: Det är en hel del. Nu kan jag inte siffran, men det blir mycket el. Så att Sveriges processer är väldigt effektiva, och malmen från LKAB och de pellets som tillverkas där, det är också väldigt bra. Jag kan inte generellt för svensk industri, du säger 9 % av koldioxidutsläppen i Sverige är från stålindustrin och det kanske stämmer. Jag tror det är 7 % i världen. Det som är viktigt tycker jag är att ta hänsyn till hela värdekedjan. Alltså var kommer råmaterialen ifrån? Vilket koldioxidutsläpp åstadkommer man där? Här har vi gjort faktiskt en analys med hjälp av KPMG där vi tittat just på en jämförelse med kinesisk stålindustri eftersom Kina ofta, ofta, ofta dyker upp som exempel på du vet storskaligt, modernt investerad och billigt stål som på något sätt ska ta över världen. De har ju redan kommit till hälften av världens stålproduktion. Men om vi köper ett kilo stål från Kina och jämför det med ett kilo stål från Ovako, då släpper Ovakos processer ut, hör och häpna, 92 % lägre koldioxid, i den storleksordningen. Och vi håller på att göra vissa andra förbättringar så vi kommer nog komma uppåt 95 %. Så att vi kommer att prata om en 20 gånger effektivare process när det gäller koldioxidutsläpp inom det som då är en stor del av världens koldioxidutsläpp. Egentligen behöver vi släppa ut mer koldioxid i Sverige för att världen ska släppa ut mycket mindre koldioxid.

TOBIAS: Ja. Det där apropå vad som är koldioxidneutralt. Om man kan producera stål här för en tiondel av utsläppen jämfört med omodern produktion, då vore det kanske bättre om vi producerade mer här helt enkelt.

GÖRAN: Exakt, exakt. Och jag tycker Sverige, det här är lite grann varumärket Sverige, vad jag tycker vi ska generellt vara mycket mer stolta över det här. Prata mycket mer om den miljönytta som våra produkter generellt sett gör. Sverige är ett utmärkt industriland. Det ska fortsätta vara ett industriland. Men när jag läser statistiken så är … den dystra bilden som framträder är att Sverige står inför risk att avindustrialiseras. Alltså industriandelen av BNP har på åtta år sjunkit från 30 % till 26 %. Det är ett stort tapp. Tyskland ligger kvar. De var precis på samma siffra, 30, och de är fortfarande på 30.

TOBIAS: Ja, jag tänkte vi skulle prata om just det här med en potentiell avindustrialisering. Hela världen hade ju en rejäl svacka kring 2008, men vi har hämtat oss dåligt därefter, visst är det så?

GÖRAN: Ja, om man tittar på industriproduktionsindex så ligger vi på ungefär den nivå vi låg när det var som sämst 2009, och det är en skrämmande bild som framträder, och den delar ju vi med Italien, Spanien, England, och det skapar naturligtvis spänningar i Europa när Tyskland tuffar på väldigt starkt, och det är givetvis så att Tyskland har en styrka, en storskalighet, en central geografisk position i Europa som gör att de blir vinnare. Men Sverige för jösse namn, vi måste vara en industrination. Det är vårt arv, det är vår tradition, vår styrka. Vi har fördelar när det gäller malm och el och skog. Vi borde inte vara i samma liga som de här länderna som förlorar. Vi borde vara i Tysklandsligan.

TOBIAS: Men vad beror det här på då? Det är säkert flera faktorer, men …

GÖRAN: Ja. Att Tyskland är starkare, det beror på de givna fördelarna de har där. Att vi inte kan matcha det tyska … det som har hänt, det är rätt mycket det här med offshoring och low cost country och flytta ut och ligga i framkant och etablera sig utomlands. Varje steg man har tagit i den riktningen har betytt att man gör en ganska bräcklig kedja ännu svagare. Det är ett synfel när man delar upp svensk industri i processindustri, verkstadsindustri, fordonsindustri, för egentligen så hänger det här ihop i en kedja, som Wallenberg och andra hjälpte till att skapa. Och vi är ett fantastiskt exempel på det. Ovako som stålföretag som sen köptes av SKF baserat på den uppfinningen, komponent, maskinbearbetning, komponent, och som sen skapade varumärket Volvo och fordonsindustrin. Så om du tittar på Sveriges karta så ser man nästan den här förädlingskedjan uppifrån skog-, koppar-, stålområdet, via mellanbältet med massa verkstadsindustri, ut mot fordonsindustri runt Göteborg och export. Den här kedjan i just Sverige då, vi har inte lyxen som man har i Tyskland att vi har jättemånga spelare som kan ersätta varandra. Vi har i princip två smedjor som ska försörja den här kedjan. Båda har jobbigt. Det är en massa andra delspelare här som betyder väldigt mycket för att kedjan ska hålla. Och som du vet, när en kedja spricker så är det den svagaste länken och sen är det väldigt svårt att reparera den där kedjan.

TOBIAS: Ja, det kan få effekter som ringar på vattnet.

GÖRAN: Exakt.

TOBIAS: På ett obehagligt sätt.

GÖRAN: Ja. Det är en fråga som jag tycker är väldigt angelägen, och jag tycker jag ser orostecken, att det fortsätter, det eskalerar.

TOBIAS: Men den här potentiella avindustrialiseringen, om vi tänker oss att det är 2025 och du jobbar fortfarande på Ovako och ni mår väldigt bra, vad tror du har lett till en sån situation där ni skulle leva väl och frodas?

GÖRAN: Nej, jag tror helt enkelt att världen använder för låg kvalitet i sina stål. Jag tror det finns en stor, stor marknad, inte bara för oss, för hela svenska stålindustrin, att utveckla applikation, användningen av stålet. Det är samarbete, inte naturligtvis med våra direkta kunder, men med dem som sitter och gör designlösningar. Det är ett samarbete där får dem att förstå de fördelar som kan åstadkommas med stål. Våra typer av stål är ju … kilopriset är som potatis. Det är en billig produkt, men det kan åstadkomma jättemycket nytta. Då måste man få människor förstå vilken skillnad det är. Gör vi det, så kan vi också öka våra potentiella marknader kraftigt, speciellt då för svensk stålindustri. 2025 tror jag Ovako har lyckats mycket väl i det här avseendet. Jag tror vi är mycket starkare representerade i nischer där vi inte alls finns i dag.

TOBIAS: Tror du ni är fler anställda 2025?

GÖRAN: Ja, det tror jag, det tror jag. Stålindustrin har präglats under många decennier av effektivisering och en automatisering som givetvis kommer fortgå, men de stora stegen har vi tagit. Så ska vi fördubbla vår produktion så kommer vi behöva anställa fler, absolut. Och sen dessutom ska vi jobba mycket mer som ett kunskapsbolag, då behöver vi också den hjärnkraft som måste till för att kunna jobba i nära samarbete med designlösningar.

TOBIAS: Ja. Stålindustrin har ju en gemensam vision om hur det ska se ut 2050. Stål formar en bättre framtid. Är du inblandad i det här projektet?

GÖRAN: Ja, jag har varit med i det projektet, yes.

TOBIAS: Lite kort, vad är ambitionerna och vad är det för steg som behöver tas för att man ska nå ända fram?

GÖRAN: Stål formar en bättre framtid, det handlar väldigt mycket om att synliggöra stålets möjligheter och att stål inte är en gammal commodity product utan stål är under en konstant utveckling, och det finns moderna stållösningar som gör saker. Precis som du sa om det där röret, det går att göra saker mycket bättre helt enkelt, med modernt stål. Det är vår övertygelse inom stålindustrin att vi sitter på framtidens material. Framtidsmaterial heter stål.

TOBIAS: Ert stål är ju väldigt effektivt ur koldioxidsynpunkt. Hur kommer det sig att inte fler använder det här? Jag förstår att det kostar mer, men samtidigt blir ju livslängden längre, så det behöver kanske inte vara en högre kostnad på sikt.

GÖRAN: Nej, och det är ju sant. Att göra ett bättre val för att göra en bättre produkt, det kan vi jobba med inom marknadsföring, det är inget snack om den saken. Men det som är intressant är ju, när det är såna skillnader i den koldioxid som släpps ut i hela värdekedjan bakom, att inte ta större hänsyn till det. Många produkter, fordon, kullager eller vad det nu kan vara, stål är ju den stora, stora delen av en produkt. Och det är väldigt lätt egentligen att deklarera det innehåll som varje stålprodukt innehåller. Jag har faktiskt funderat på allvar om inte vi borde göra det i Ovako, alltså i alla orderkännanden, alla fakturor och allting, så borde det stå hur mycket koldioxid som vi har släppt ut för att åstadkomma den här produkten. Våra kunder borde, tycker jag, ta större hänsyn till det här. Stora, fina företag, beundrar dem mycket, SKF, Volvo och andra. Många vill visa sig vara väldigt miljömässiga, och det är de, men ingen av dem egentligen tar hänsyn till den supplykedja som ligger bakom. Det är ju där, som vi sa ju, stål släpper ut 7 % av världens koldioxid. Stål är väldigt viktig komponent i det här. Varför redovisar man inte såna siffror då? Varför redovisar man inte hur stor andel återvunnet material man använder? Och den här koldioxidmängden, det är ungefär … jag kan inte låta bli att dra en jämförelse till barnarbete i Bangladesh eller något sånt där. Om jag köper gymnastikskor, ja, men då vill jag känna mig säker på att den har tillverkats på etiskt korrekt sätt. Det var det vi pratade om att göra bra val som en privatperson. Jag vill också som företag veta vilket val gör jag när jag köper det här. Det tycker jag är miljömässighet, och där tror jag den stora miljöpåverkan ligger, genom att liksom ställa den typen av krav, göra den typen av aktiva val gentemot sina leverantörer.

TOBIAS: Ja, just genom bilindustrin, där är det väldigt mycket fokus på hur mycket motorn drar, men det finns ganska många processer för att få till den där motorn från början. Hade de skett väldigt effektivt, då kanske inte det är exakt motorns effektivitet som är det allra viktigaste.

GÖRAN: Ja, och därför så … jag menar, jag välkomnar elbilar. Jag tror den typen av företag kommer att vilja ställa den här typen av krav. De kommer att vilja att leverantörerna redovisar det här. Jag tror det är framtiden. Och jag kan inte låta bli att tycka att vi borde ha någon slags varudeklaration. Jag tror inte på att det ska komma någon koldioxidskatt och så, det är för komplext i ett globalt samhälle att komma överens om det, men däremot kan vi deklarera produktens koldioxidinnehåll och jag tror på så sätt så tvingar vi också hela värdekedjan att lyfta fram det här så att det är tydligt. När vi nu har en bilindustri här som står inför en stor omvandling, så tycker jag den här typen av argument borde väga mycket mer än vad de gör i dag.

TOBIAS: Stål köps ju sällan av slutkonsument om man säger så. Privatpersoner är väldigt känsliga för varumärken och vissa varumärken står för någonting och vissa står för något annat. När man köper bestick på Ikea till exempel, då har man ingen aning om var stålet kommer, och man bryr sig inte heller.

GÖRAN: Nej.

TOBIAS: Det måste vara en utmaning. Slutkonsumenten har ingen aning helt enkelt.

GÖRAN: Nej, de har ingen aning. Har inte ställt de frågorna heller. Det kan man tycka är synd. Som sagt, nu börjar det dyka upp när man ska köpa en hamburgare och sånt där, man börjar kunna se såna saker. Jag tror vi behöver se mer av det även i industrin. Och speciellt då de företag som står för miljönytta, de som står och visar upp sig som de goda krafterna i samhället, de skulle också behöva titta hela kedjan bakåt. Så att vi kommer att slåss för det och jag tror att världen som helhet kommer att gå i den riktningen och jag tror att det vore en politisk välgärning om man såg över vilka incitament kunde man skapa för att koldioxiddeklarera stål till exempel.

TOBIAS: Du nämnde koldioxidskatt, och det är väl inte så lätt att tänka sig att det ska bli någon globalkoldioxidskatt, men vi har ju i Sverige en koldioxidskatt. Sånt betalar ni väl?

GÖRAN: Ja, det gör vi, och det här är naturligtvis … Sverige vill ju gå i framkant när det gäller miljöfrågor, och ibland kan det bli en suboptimering. Jag menar det driver fram en miljömässighet hos våra företag som vi kommer ha nytta av. Det driver fram bra processer, det driver fram bra produkter, så allt det där är ju bra. Men vi måste också se den stora bilden. Om vi genom en rad olika politiska åtgärder gör så att det produceras mindre stål i Sverige, då har vi faktiskt skapat en miljöogärning. Då blir världen en sämre plats. Vi skulle behöva se till att det produceras mer stål i Sverige så att miljön blir bättre i världen.

TOBIAS: Ja. Om man tittar på era processer, varför har de blivit effektiva?

GÖRAN: I huvudsak så handlar det om ekonomi i grunden. Det handlar om att göra saker så effektivt som möjligt ekonomiskt. Sverige råkar vara en väldigt bra plats att göra saker effektivt, med den elkraft vi har och var den kommer ifrån så blir det ju miljömässigt. Men i huvudsak har det varit pengar som har styrt.

TOBIAS: Det är inte politiska krav på er?

GÖRAN: Att göra effektiva processer? Nej, utan det är nog framför allt att optimera, se till att vi har en väldigt välfungerande tillverkning, och det måste vi ha i Sverige. Vi har ett högt löneläge, vi har höga kostnader på många sätt. Effektiva processer är en absolut förutsättning för att över huvud taget kunna överleva.

TOBIAS: Ibland kan man få känslan av att det är någon allmän uppfattning att företagen skulle ha total vilda västern om de inte tyglades av politiken, men så som du beskriver det så har inte egentligen politiken haft med det här att göra.

GÖRAN: Ja, det är din tolkning men jag är nog beredd att hålla med om den. Jag tycker nog att det finns inbyggda krafter att göra saker och ting bättre och smartare av sig självt. Ekonomiska skäl har varit väldigt tungt vägande.

TOBIAS: Stålindustrin står ju för en hel del av utsläppen i Sverige, men det står ju också för en hel del intäkter som stora delar av Sverige lever på.

GÖRAN: Ja, givetvis.

TOBIAS: Vad bidrar ni med?

GÖRAN: Ja, det är en jättebra fråga och naturligtvis är det så, det känner alla till, att stål, och innan dess koppar och så vidare, har varit en fantastisk framgångsfaktor för att bygga välstånd i Sverige. LKAB och gruvan i Kiruna, det är fantastiskt, det är en skattkista. Det är väl egentligen som för en familj, ekonomin i grunden handlar om det som passerar in och ut genom gränserna. Vilken lön får familjen in, vad går det ut för pengar. Det kallar vi i ett nationellt perspektiv för bytesbalans. Stål har den här, det är fantastiskt för vi har råvarorna inom landets gränser. Så att det är väldigt lite kostnader som stålindustrin köper utomlands, och det är väldigt mycket som exporteras. Så jag lyssnade på ett jättespännande föredrag där man kunde dra slutsatsen att svensk järn- och stålindustri står för 20 % av Sveriges bytesbalans. En femtedel av Sveriges bytesbalans är järn- och stålindustrin. Och då är det bara järn- och stålindustrin, alltså inte nedströms har en massa industrier som använder stål och stålets höga svenska kvalité som en framgångsfaktor i sin produktion, som också exporteras. Så att järn och stål står för en fenomenal stor del av Sveriges bytesbalans. Och extra intressant blir det tycker jag om man tänker på bytesbalansen i ett regionalt perspektiv. Då börjar helt plötsligt regioner i Sverige som ofta hamnar lite i skymundan framträda som de stora, stora bidragsgivarna. Tänk dig om det vore en familj med 24 län i familjen, då kan man se vilka är de stora bidragsgivarna till familjens ekonomi. Det tycker jag är värt att lyfta fram när vi ser också regionala problem just på de här orterna.

TOBIAS: Ni säljer er slagg nu för tiden. Det är ju en … det har väl betraktats som sopor förut, men nu får ni betalt för det. Hur funkar det där?

GÖRAN: Ja, det är ju en spännande grej. Jag stod i går i en monter bredvid då NCC som vi jobbar med i den här frågan, och de skulle önska att vi producerade mer stål så de fick mer slagg av oss. Det har visat sig vara en så väldigt bra produkt, och själv har jag hemma slaggsten i en liten mur. Om man försöker borra i den så vet man att det är fruktansvärt svårt. Naturligtvis funkar det på samma sätt med den beläggningen på vägarna som man skapar. Den är helt enkelt mycket mer slittålig och dessutom, den är liksom porös, och det här gör att den har lägre bullernivåer än vanlig asfalt. Så att just nu så läggs det ut, och det läggs ut primärt då i rondeller, där man sliter mest på vägen. Så att det har blivit en fantastiskt fin produkt, jättespännande.

TOBIAS: Men det finns för lite slagg för att ha överallt?

GÖRAN: Ja.

TOBIAS: Man väljer ut ställen där det behövs bäst kvalitet helt enkelt?

GÖRAN: Precis, precis. Men det är lite roligt, det som har hamnat på deponi i alla år dyker upp nu som en stjärnprodukt då i NCC:s utbud.

TOBIAS: Ja. Jag har med mig en osynlig väska med 10 miljoner kronor, och du ska få dem och du får göra vad du vill med dem så länge det är någonting miljöbra. Vad skulle du vilja göra med dem?

GÖRAN: Ja, 10 miljoner, det räcker väl inte så långt egentligen, men om man ska göra något riktigt smart. Man måste skaffa sig en hävstång, hävstång är alltid bra. Få saker att hända, flytta på berg. Jag skulle sponsra två, tre tjänster på ett lämpligt kansli någonstans, som skulle sitta och jobba med varudeklarationer. Hur vi jobbar med koldioxiddeklaration. Jag skulle sponsra det under tre års tid. Sen skulle vi sätta det där i rörelse. Det tror jag skulle vara en väldigt bra miljöinsats.

TOBIAS: Ja, snyggt. Och sist ska du få tipsa om någonting.

GÖRAN: Då ska jag tipsa om Almedalen. För mig är det första gången jag är här och det har varit fenomenalt bra. Träffat många människor av de mest skilda slag och har haft väldigt spännande dialoger som har skapat nya insikter, ny förståelse för hur andra människor tänker. Har man åsikter, vill man vara med och påverka, då är det nog svårt att hitta en bättre plats än just Almedalsveckan.

TOBIAS: Ja, det är ju en väldigt trevlig ton i Almedalen. I vanliga fall så är politiken och tyckande i allmänhet ganska aggressivt och polariserande, men i Almedalen så lyssnar folk på varandra. Jag tror att det är då man faktiskt lär sig allra mest.

GÖRAN: Jag håller med.

TOBIAS: Ja. Stort tack för att du kom hit!

GÖRAN: Tack så mycket.