Sverige har 1,3 miljoner fritidsbåtar. Var sjunde svensk äger alltså en båt och det kanske inte är märkligt då Sverige har 250 mil kustremsa från Svinesund norr om Strömstad till Haparanda. Om alla vikar, uddar och öar räknas in blir sträckan fem gånger så lång, 1250 mil – som ett kvarts varv runt jorden. Våra skärgårdar består av över 60 000 öar och i inlandet finns mer än 95 000 farbara sjöar och 100 mil kanaler.

De flesta av fritidsbåtarna är mindre motorbåtar med relativt små motorer. Oftast är de av två-taktstyp under tio hästkrafter vilka släpper ut relativt mycket polyaromatiska kolväten (PAH) och kväveoxider. Fyrtaktsmotorer, som släpper ut lägre mängd föroreningar, har ökat i antal under senare år. Samtidigt orsakar den högre motorstyrkan också högre bränsleförbrukning. Ett annat miljöproblem som gäller såväl motor- som segelbåtar är det som alla båtägare snabbt får erfarenhet av, men som döljer sig under ytan – påväxt. Detta är ett till största delen marint problem.

Båtbottenfärger mot havstulpaner

Havstulpaner är ett problem för många båtägare.

Ett stort problem för båtägare är att alger musslor och havstulpaner snabbt växer sig fast på båtskrovet om inte skrovet behandlas med någon form av motmedel. På ett halvår i vattnet kan en båt kräva 40 procent högre bränsleförbrukning på grund av att friktionen ökar till följd av påväxten. Bränsleökningen kostar stora belopp för ägarna och ger ökade utsläpp av föroreningar och koldioxid.

Flera av de ämnen som används för att hindra påväxten är skadliga för andra växter och djur, vilket knappast är en oväntad effekt med tanke på vad medlet är utformat för att angripa. Förr användes exempelvis kvicksilver, arsenik och koppar, alla starkt giftiga ämnen. De är numera förbjudna i bottenfärger, men även substanser som TBT, tributyltenn, som finns i dagens båtbottenfärger är allvarligt toxiska, om än i en annan grad. TBT är dock sedan 2008 bannlyst enligt FN-organet IMO och får inte finnas kvar på skrov så att det läcker ut. Reglerna för båtbottenfärger har alltså skärpts efterhand och det finns idag mindre giftiga färger på marknaden. Nackdelen för båtägarna är att de inte är lika effektiva. Koppar i kombination med någon biocid, ämnen som dödar levande organismer, används numera i båtbotten färger. Dessa är inte lika farliga men fortfarande påverkas miljön negativt när färgen sakta löses upp från båtskroven och de giftiga substanserna sprids i ekosystemen. När båtarna tas upp och spolas rena på hösten kan utsläppen bli koncentrerade. Slipdamm och färgskrap förorenar marken på vinteruppläggningsplatsen. Det finns vissa alternativ till giftiga båtbottenfärger. Organismerna får exempelvis svårt att hålla sig kvar om skrovets yta görs glatt. Här kan nanotekniken kanske komma att tillämpas i framtiden. Att ta upp och skrapa bort påväxten är också ett alternativ som fungerar bra på mindre båtar, men knappast i nyttosjöfarten. I ett begränsat antal hamnar finns tvättar som kan jämföras med biltvättar. Fritidsbåten lyfts upp och skrovet tvättas med stora framrullande borstar. Men tyvärr är det långt kvar till problemet med de giftiga bottenfärgerna är löst.

Forskning för miljöanpassade alternativ till båtbottenfärger Bolaget I-Tech AB, i samarbete med forskningsprogrammet Marine Paint, har som syfte att ta fram nästa generations båtbottenfärger. Biologer och kemister bygger tillsammans en stor kunskapsbas kring marin påväxt som sedan I-Tech äger, utvecklar och kommersialiserar. Målet är att ta fram metoder som hindrar påväxt. De måste också vara acceptabla ur miljösynpunkt, ekonomiskt konkurrenskraftiga och effektiva ur båtägarnas perspektiv. Slutprodukten ska kunna användas av både fritidsbåtar och större fartyg. Forskarna har utvecklat substanser som kallas kateminer som när de tillsätts i mycket låga koncentrationer i en färg, kan hålla en yta helt fri från havstulpaner genom att hindra dem från att fästa. Först trodde forskarna att detta berodde att havstulpanerna inte längre kunde tillverka sitt klister som gör att de kan fästa på ytor. Men kateminerna verkar istället påverka havstulpanernas benrörelser och gör att de simmar snabbare. De lyckas inte docka till ytan eller hålla sig kvar.

En obesvarad fråga var om kateminerna är miljöfarliga. Forskarna har nu genomfört ett antal studier som visar att, baserat på nuvarande kunskap är substanserna inte miljöfarliga. Forskningsarbetet, som är ett samarbete mellan Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola, fortsätter med att utveckla ett färgsystem för substansen och framställa medel mot andra typer av påväxt på skrov. Forskningsstiftelsen Mistra stöder programmet sedan år 2003.

Artikeln är hämtad från skriften Miljönytta publicerad februari 2008.