”En optimal förpackning uppfyller kraven för produktskydd och sparar både pengar och miljö. Samtidigt måste den vara funktionell för alla användare längs värdekedjan, professionella såväl som slutkonsumenter”, berättar Hjalmar Granberg, som är forskare inom Innventias forskningsområde Nya material och funktioner.

”Ett viktigt område för oss är hållbarhet och vi utvecklar nya material och barriärer från förnyelsebar råvara. På marknaden finns redan flera exempel på lyckade innovationer från oss och i ett intressant projekt tog vi hjälp av Anna Glansén och Hanna Billqvist från designstudion Tomorrow Machine. Avsikten var att tillsammans skapa framtidens förpackningslösningar” fortsätter Hjalmar.
”Vi tror nämligen att framtidens förpackningar är gjorda av material som inte bara är förnybara utan dessutom smarta. Vi arbetar bland annat med interaktiva pappers- och förpackningsmaterial som ändrar utseende och form i respons på olika stimuli, funktionella tryck och biobaserade barriärer för livsmedelsförpackningar”.

Självexpanderande förpackning

Resultatet av samarbetet med Tomorrow Machine blev en självexpanderande förpackning som kombinerar olika aspekter av hållbarhet. Den sparar utrymme under transport, genom att vara volymmässigt komprimerad, samtidigt som den är gjord i ett fullständigt biobaserat och nedbrytbart material som utvecklats av Innventia. Förpackningen är framtagen för frystorkad mat och tillverkad i ett mekanoaktivt material som reagerar med värme.

När Innventias förpackning fylls med hett vatten expanderar den och blir till ett kärl som konsumenten kan äta direkt ur.

När Innventias förpackning fylls med hett vatten expanderar den och blir till ett kärl som konsumenten kan äta direkt ur.

När förpackningen fylls med hett vatten expanderar den från sin komprimerade form och blir till ett kärl som konsumenten kan äta direkt ur. 
”Det här är den nya generationen av hållbara förpackningar, där man använder material som är både tekniskt avancerade och miljöanpassade”, konstaterar Hjalmar Granberg.

Aktiva material ger innovativ design och funktion

Innventia har tagit fram ett antal aktiva förpackningsmaterial med hållbar utveckling och konsumentupplevelse som ledstjärna. Konceptet innebär att cellulosakompositer ges olika egenskaper, där exempelvis ett mjukt och fluffigt material kan omvandlas till stark, styv och genomskinlig förpackning. Den självexpanderande förpackningen är ett sådant exempel. Andra exempel är en biobaserad vätskebarriär som kan aktiveras och en förpackning som aktiveras via värme och öppnar sig själv.

En annan tillämpning av aktiva material är optoaktivitet, dvs förpackningar som helt eller delvis ändrar färg när de utsätts för fukt, temperatur, mekanisk spänning, elektricitet eller något annat stimuli. Naturligtvis en önskedröm för en kreativ marknadsförare men också något som kan ge ökat produktsäkerhet. Innventia har bland annat utvecklat en tunn pappersbestrykning – baserat på förnybara material – som reagerar på fukten i utandningsluft genom att visa en variation av interferensfärger.

Miljöanpassade barriärer

Barriärmaterial är viktiga för att skydda livsmedel mot syre, fukt, damm och oljor men även för att hindra utträngning av fetter, vatten eller inerta förpackningsgaser. Det finns också livsmedel som behöver en förpackning som andas genom ett kontrollerat genomflöde av vissa gaser för att ge innehållet lång hållbarhet. Andra typer av barriärfunktioner kan vara av funktionell karaktär som att frige antimikrobiella substanser eller att stoppa kemiska ämnen från tryckfärger som kan migrera genom förpackningen och kontaminera innehållet.

”De barriärmaterial som är mest använda kommer från petroleumråvaror eller är tillverkade av metaller. Hos oss är forskningen kring barriärmaterial i stället inriktad på förnybara material. Några av de bioplaster vi arbetar med är kitosan, alginater, hemicellulosa, nanocellulosa och proteiner som vassle och vetegluten. Vår affärsidé är ju att skapa innovativ användning av skogsråvara så cellulosa är en av våra favoritmolekyler att arbeta med”, avslutar Hjalmar Granberg.

Artikeln publicerades i augusti 2013